Huvudanledningen till att odla i ett inert (ej nedbrytningsbart) material bygger på det faktum att växter i allmänhet, och orkidéer i synnerhet, inte är beroende av substratet de växer i/på för sin försörjning av näringsämnen och vatten. Substratet tjänar enbart som förmedlare av dessa. I många fall kan substratet vara en faktor till problem för plantan i form av skadliga ämnen och gaser, producerade under nedbrytningsprocessen. Dessutom är ett traditionellt substrat livsrum för många skadedjur som lever och förökar sig i substratet. När man odlar i ett inert, icke nedbrytningsbart material slipper man dessa negativa faktorer.
Det viktiga för ett sådant material är dess förmåga att förmedla näring och vatten samt att truktur och övriga egenskaper bibehålls under lång tid. Ett odlingssubstrat som förändras under tid får till följd att vattenhållande egenskaper, frisläppande av näring och syreomsättande förmåga förändras löpande. Med resultat att det vattnings och närings-mönster som var korrekt initialt förändras. Odlaren upptäcker eller inser ofta inte dessa förändrade förhållanden och får en försämrad tillväxt eller förlorar i värsta fall plantor.

Har man ett substrat som konstant uppför sig på samma sätt, som bibehåller sina egenskaper,
vinner man mycket. Odlaren lär sig vattningsintervall, näringskoncentrationer mm.